Han lyckades inte stå upp för stockholmarna – Christer. På dagens landstingsfullmäktigemöte ställde jag frågan om Christer G Wennerholm (M), tänkte uppvakta den borgerliga regeringen med anledning av att man tänkte minska budgeten till trafikverket. Konsekvensen av det hotet blev nämligen att trafikverket i sin tur hotade med att sänka kraven på inställningstiden för att röja tågspår. I praktiken innebär det att alla tåg som går på statens räls drabbas, pendeltågen i Stockholms län, pendlare till Uppsala och givetvis SJ:s egna tåg.

Christer svarade att han ett flertal gånger talat med regeringen. Jag trodde att han hade goda chanser att påverka. Det är ju nämligen hans förre chef, Catarina Elmsäter Svärd, som är den högst ansvarige politikern. Men Christer fick inte gehör för sina önskemål. Under tiden som han svarade på min fråga klubbade Trafikutskottet igenom regeringens förslag, och snöröjningen av spåren blev 700 miljoner fattigare.

Christer svarar alltid på frågor med svaret att investeringarna han gör är rekordstora. Men han liksom jag vet, att det är skillnad på investeringar och driftsbudget. Nu är det drift och underhåll som får stryka på foten, samma pott som snöröjningen hamnar i, och pengar till drift kan aldrig tas från en investeringsbudget, hur stor den än är.

SMHI varnar för rekordkyla och Rysskyla. Jag tror att jag tänker göra samma sak som SL:s pressekreterare gjorde i dagens DN - uppmana SL:s resenärer att bära mössa. Förseningarna lär komma som ett brev på posten, då är det bäst att vara välklädd.

Under tiden jobbar vi Socialdemokrater envetet vidare i opposition för att driva på Moderaterna i landsting och regering för att stockholmarna till slut ska kunna lita på att pendeltågen går och kommer i tid. För det är de värda, om inte annat för att de betalar landets högsta landstingsskatt.

Idag tar SL:s styrelse beslut om att avbryta projektet . Så mycket som 5,8 miljoner investerades i ombyggnad av bussar, information och cykelkrokar, som resulterade i 900 förflyttade cyklar. De miljonerna är alltså kastade i sjön. Detta är nu inget ovanligt av den borgerliga majoriteten. Antingen har SL gjort en otroligt dålig behovsanalys eller är detta ett rakt igenom populistiskt projekt, framdrivet av en borgerlig majoritet utan kontakt med verkligheten? Det sista verkar troligt, och knappast särskilt ovanligt, NK-express talar ju även det för den typen av politik.

Är det här med att ha cykeln med sig på bussen verkligen ett allmänt problem som skattepengar ska finansiera? Vad kostar det att buda cykeln? Eller varför finns det inte företag som erbjuder sig att transportera cyklarna? Det finns ju de som har som jobb att segla hem segelbåtar som ägaren lämnat i hamn eller köra hem bilar som man ställt vid flygplatser? Borde inte (M) tycka att detta är något för den privata tjänstesektorn snarare än för skattebetalarna? Det hade ju dessutom varit billigare och köpa ytterligare en cykel till dessa 900 personer som faktiskt har använt sig av servicen.

Jag reagerar starkt på den här typen av ensidiga satsningar, som bara gynnar ett fåtal människor. Istället för att investera pengar i fungerande cykelparkeringar, utöka antalet lånecyklar i länet, eller satsa pengarna på säkrare cykelvägar, så driver man genom ett förslag som varken utvecklar SL eller egentligen gynnar särskilt många cyklister.

Nu vet ju även jag att 5,8 miljoner inte är en summa som skulle täcka kostnaden av särskilt många cykelparkeringar, men många bäckar små… Och tyvärr verkar dessa bäckar snart har samlat sig till en å i det moderatledda Stockholms läns landsting.

Jag hade inte ens varit landstingsråd i opposition en vecka när jag förstod att många hundar ligger begravda i Moderaterna prestigeprojekt ”NK-express”. Idag publicerar Metro en artikel som handlar om att finansiärer drar sig undan projektet, det är för stor risk, för dyrt. Istället lämnas skattebetalarna med notan. Mellan 4 och 6,5 miljarder dras från det kontot när projektet drivs igenom. Allt på en spårväg där resandeunderlag är osäkert, där frågetecken om hur man faktiskt ska anlägga spåren blir fler och där kritiken är massiv, såväl från enskilda som från oppositionen och olika organisationer. Men framförallt från landstingets egna revisorer.

Dessa miljarder som läggs på en spårväg som människor inte vill ha, ska ställas mot våra förslag. Bygga ut tunnelbanan till Nacka, med stor samhällsnytta och stort resandeunderlag, bygga tunnelbana till nya Karolinska, förbättra tvärtrafiken över Järva. Spårväg Syd, som skulle lösa ut många av de problem som Södertörnsresenärerna ställs inför varje dag. Där tvärtrafik som tar tio minuter med bil kan ta upp emot 45 minuter med buss. Detta är bara några exempel, men till skillnad från NK-express skulle de alla öka antalet resande med SL.

Men Moderaterna väljer att lägga all energi på innerstaden. Detta i en tid då kostnaderna för SL ökar lavinartat, samtidigt som resandet stagnerar. Vi betalar alltså stora summor för ”förbättrad” kollektivtrafik som inte ger fler resenärer, men kan inte investera där det verkligen behövs. Detta är inget annat än slöseri med skattepengar.

Jag längtar efter att få bita tag i dessa frågor på allvar. Christer G Wennerholm (M) kommer inte att slippa undan att ta ansvar.

Jag pratar givetvis om Mona Sahlins utspel under onsdagen. Där hon, istället för att städa upp i kaoset, väljer att ställa både sin egen och hela partistyrelsens platser till förfogande.

Att i detta läge lämna över ansvaret för att rensa upp partiet till alla dem som jobbat och kämpat i en hård valrörelse, som stått upp för partiet trots dålig politik och missnöje med företrädare är enbart är ett underbetyg av ledaregenskaper. Det är nu tid för självrannsakan och omprövning. Mona Sahlin skulle ha greppat taktpinnen igen och tagit tillbaka initiativet.  

Ansvaret för politikens omprövning är partiledarens. Därför var beskedet olyckligt. Istället för fokus på omprövning har nu dörren till en riktig ledarskapskris och maktkamp i partiet öppnats. Det kommer att flytta fokus från politiken och fördunkla kriskommissionens viktiga arbete.

Jag hade väntat mig mer ansvarskännande av partiledningen, mer än spel och taktik, vilket nu är det man sysslar med. Förnyelse måste ske, det måste innebära att människor byts ut, får nya roller, nya ansikten måste bidra med ny politik, men att abdikera kan aldrig vara ett konstruktivt sätt att lösa partiets problem.

Så här i de sista darrande slutminuterna så kan jag inte låta bli att försöka summera vad valrörelsen hittills har handlat om. Att detta val kommer bli historiskt på ett eller annat sätt råder ingen tvekan om. I bästa fall för att Sverige får sin första kvinnliga statsminister och Socialdemokraterna leder en koalitionsregering ihop med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I värsta fall för att Sverigedemokraterna för första gången tar plats i Sveriges riksdag.

I Sundbyberg har valet hittills handlat om vi ska utveckla den gemensamma välfärden, höja resultaten i skolan, förbättra kvaliteten i äldreomsorgen och fortsätta satsningarna på idrott, kultur och fritid för barn och äldre. Eller om vi ska sänka skatten till Solnas nivå genom att avstå dessa satsningar. Moderaterna kallar välfärdssatsningarna ”slöseri med dina skattepengar” på sina valaffischer. Några konkreta åtgärder på vad de vill i övrigt har inte framkommit trots en uppsjö av annonser, flygblad och broschyrer. Där har det mest stått om vad de inte vill göra. Nu har det dock kommit upp en affisch med ett konkret vallöfte från (M) i Sundbyberg: ”Färre gäss på Golfängarna”. Ja, vi får väl se vad sundbybergarna är mest bekymrade över: gässens livsbetingelser eller barnens uppväxtvillkor. Skulle det vara det förstnämnda så har man det nog rätt bra i Sundbyberg ändå.

I landstingsvalet, eller det ”glömda valet” som det allt för ofta blir, så har framförallt Ilija Batljan gjort ett hästjobb för att försöka få fram vad det moderatledda styret har gjort och vill göra kontra vad han och socialdemokraterna vill med sjukvården och kollektivtrafiken. Det har sannerligen inte varit ett lätt jobb, för blekare och tröttare moderatledare än de som finns i landstinget har jag inte sett mer än i de kommuner där (M) styrt i decennier, ofta i egen majoritet. I de kommunerna kan jag dock förstå att man blir trött och maktfullkomlig till slut, men i landstinget har man bara styrt i fyra år och man sitter inte säkert med en färgstark och klok person som Ilija som opponent.

I landstinget pågår det dock ett omfattande slöseri med skattebetalarnas pengar som inte innebär satsningar på välfärden. Där säljs vårdcentraler ut till en tiondel, ibland en femtondel, av markandsvärdet. Såväl maten som det nya storsjukhuset ”nya Karolinska” handlades upp helt utan konkurrens till priser som förskräcker. Det sistnämnda lyckades Ilija stoppa i sista sekund och fick fram ett nytt avtal som sparade skattebetalarna häpnadsväckande 7,8 miljarder kronor! Det får du mycket sjukvård för. På kollektivtrafiksidan ser det tyvärr lika illa ut även om det är mindre summor, än så länge. ”NK-express”, spårvagnen som går fram och tillbaka längs Hamngatan, har kostat 1 miljon per meter att bygga! Dyrare än tunneln genom Hallandsåsen per meter. Och den har prioriterats framför alla andra välbehövliga satsningar på kollektivtrafiken. Dessutom måste man snart riva upp delar av den för att grundförstärka gatan. Så får man inte handhålla med skattepengar, det är verkligt slöseri! Snälla gör ett klokt val i landstinget och glöm inte bort det.

I Sverige handlar valet om just ett vägval: fortsatt ökade klyftor där egoismen råder eller ett solidariskt och sammanhållet Sverige. Ett steg tillbaka mot klassamhälle och utslagning av de fattigaste eller ett steg fram mot ett modernt samhälle där alla ges möjlighet att förverkliga sina innersta drömmars längtan. Klimatomställning eller Kärnkraftsnation. Stark röst i världen och EU för rättvisa och fred eller lydhund åt de stora multinationella företagen och högerregeringar runt om i Europa.

På söndag avgörs din och min och våra barns framtid, i Sverige, i Stockholms län och i Sundbyberg. Gör ett klokt val.

Så kan det inte fortsätta. Nu är det dags att på allvar reformera äldreomsorgen. Ökad valfrihet efter individuella behov och önskemål måste få genomslag även här. Det handlar om att du ska få bo vart du vill, även när du måste ha stöd och hjälp dygnet runt. Det handlar om att du ska få bo ihop med din livspartner, även om ni har olika vårdbehov. Det handlar om vilken mat du vill äta och om hur du vill spendera din fritid. Kanske med en öl framför fotbollen. Kanske tillsammans med andra bland vävstolarna. Kanske en stund med dina barnbarn.

Vi måste sluta omyndigförklara vuxna människor. Hela livet ska levas, inte bara den del när vi är bidragande till skattesystemet. Jag vill se en utveckling av framtidens äldreboende, med hög valfrihet, hög kvalitet och utbildad personal. Jag vill också se en utveckling där vi flyttar oss bort från arbetsplatstänkandet och istället har ett boendetänkande, med tillgång till personal som möter dig i ditt boende med det stöd och den hjälp du behöver för ett gott liv. Och där tiden finns för det.

Med välriktade satsningar på mer personal och fler heltider, högre utbildning och lämplighetstest hos all personal, liksom individuellt bemötande kring mat, läggning, personlig omvårdnad och aktiviteter så kan vi nå dit. Då är det mer prioriterat än fortsatta skattesänkningar för de som redan har. Det är våra äldre värda.

Är kostnaden av Christer G Wennerholms katastrofprojekt ”NK-express”. Lägg då till en försening av förlängningen om minst tio år. Lägg till att bädden som spåren ligger på delvis är provisorisk och kommer att bytas ut om tre år. Lägg allt annat till. Exempelvis att säkerheten kring elen som hänger över spåren har fått kritik. Att synskadade får svårt att använda sig av spårvägen för att tillgängligheten inte är bra nog. Det finns mycket i övrigt att önska. Vi socialdemokrater har, precis som revisorerna, framfört massiv kritik. Men NK-express invigdes ändå under pompa och ståt. Men alla vet att bara för att det glittrar behöver det inte vara guld.

Det är obetänksamt att satsa våra slantar på en spårväg som inte gynnar människor. Istället står fortfarande stora delar av Stockholms läns befolkning i bilköer eller i långa, krångliga tvärförbindelser. Nybyggda bostadsområden ute i länet väntar fortfarande på sin spårbundna trafik. Vi behöver fortfarande mer tunnelbana för att se till att Stockholms snabbt växande befolkning kan komma till och från sina jobb.

Vi tänker göra mer för stockholmarna än att lägga ned 47:ans buss för ett skrytbygge på Hamngatan. Vi vill bygga ut tunnelbanan. Nacka ska få tunnelbana liksom nya Karolinska. Vi behöver tvärförbindelser över Järvafältet, vi behöver parallella snabbspår mellan fulla stationer. Framförallt behöver vi en kollektivtrafik som fungerar. I hela länet, inte bara i Stockholms innerstad.

Christer kan få använda nästa mandatperiod till att åka fram och tillbaka längs Hamngatan och minnas den glittrande invigningen. Under tiden tänker vi bygga spårvägstrafik som kan användas av alla stockholmare. Vi tycker om tunnelbana, vi älskar spårvägar som binder samman områden och vi tror på att annan kollektivtrafik behövs, som bussar i den trånga innerstan och båtar på Stockholms vatten. Men vi vill också att stockholmarna ska använda den. Det kan vi bara kräva om den faktiskt fungerar.

Folkpartiets landstingsråd säger i DN idag att man kommer att backa i frågan om hur vårdens resurser ska tilldelas och införa ett mer jämlikt sätt. Så kom verkligheten ikapp. Det är inte en dag för tidigt. För en socialdemokrat är det en ren självklarhet att socialt utsatta områden med resurssvaga familjer, ofta barntäta, inte ska förlora sin barnläkarmottagning eller få sämre tillgänglighet till vårdcentraler. Självklart måste vården skötas på ett ekonomisk effektivt sätt. Den sociala hållbarheten är då viktigare än vad borgerligheten har förstått. I längden kommer ojämlikt fördelade resurser leda till minskade livschanser och ökad ohälsa. Det tjänar ingen på. Inte heller de som med Vårdval Stockholm har fått ytterligare en vårdcentral i sitt närområde.

Nu är knappast Folkpartiet hemma i resonemanget om en jämlik vård. Fortfarande hävdar man att ersättning endast ska ske utifrån aspekter som diagnos och vårdtyngd. De sociala och ekonomiska faktorerna bortser man från. Det vill säga de faktorer som all forskning utpekar som de mest hälsoavgörande.  Socialdemokraterna i landstinget söker en blocköverskridande överenskommelse om vårdens framtid. En socialt hållbar vård för alla. Inte bara för de som råkar bo i välbärgade områden. Det är Stockholmarna värda.

De offentliga fastighetsägarna måste bli bättre på att ta större ansvar för att den lokala servicen är god. Det borde ju vara självklart att kräva samma sak av de privata fastighetsägarna. Jag vet dessutom att intresset för att kliva in och ta ett sådant ansvar är stort.

Tjänstesektorn skulle tjäna på en seriös diskussion om hur vi skapar bättre förutsättningar, istället för att elda under en raljerande, meningslös diskussion om huruvida Piga eller Butler är mest politiskt korrekt.

Andra förslag för att stimulera tjänstesektorn handlar alltid om olika former av skattesubventioner. Miljöpartiet vill halvera momsen på vissa tjänster, den borgerliga regeringen vill subventionera andra. Gränsdragningarna blir, som alltid, när det gäller skattesubventioner luddiga. Idag får exempelvis RUT vara med när det gäller ”lättare trädgårdsarbeten” men inte ”tyngre”. Jag undrar om gränsen mellan lätt och tungt går vid trädgårdsarbetarens muskelmassa eller om den är beroende av något annat.

Om Miljöparitets halverade tjänstemoms ska innefatta alla tjänster som utförs kan den bli ganska dyr. Om inte, var går gränsen då? Tvätta och klippa hår på människor men inte på hundar?  Vilka tjänster är ”bra” tjänster och vilka är inte det?

Nej – jag tror på att lyfta upp diskussionen ett snäpp och istället öppna upp debatten om hur, vi på riktigt, ökar förtjänstmöjligheterna för tjänstesektorn. Hur skapar vi en stabil och ökande ström av konsumenter? Gör vi det genom att underlätta för konsumenterna att komma åt alla de tjänster som erbjuds på ett smidigt sätt, gör vi det genom att ge fler företag tillgång till attraktiva lokaler där många människor rör sig? Eller gör vi det genom olika typer av skattesubventioner?

Jag tror dessutom att det är en ren vinstaffär för SL och SL:s resenärer att släppa in mer kommersiell service i anslutning till kollektivtrafiken. Hyresintäkter skulle kunna användas till underhåll och investeringar i trevliga och trygga resemiljöer. Det skulle antagligen öka kollektivtrafikens attraktivitet vilket i sig leder till att fler väljer den. Det tjänar alla på.

I Sundbyberg har vi länge drivit frågan om ett resecentrum. Sundbybergs station är en av Sveriges största kollektivtrafikknutar. Men här står ytor tomma istället för att utnyttjas till servicetjänster och omsättningen i handeln är låg eftersom den torftiga resemiljön inte attraherar någon att stanna och göra sina inköp.

Ett resecentrum skulle med framgång kompletteras med såväl kommersiell som kommunal service. Här skulle du kunna lämna tillbaka böcker på biblioteket och få din matkasse med hem. Allt vid byte av tunnelbana, tvärbana eller pendeltåg. Till och med resenärerna ut i Mälardalen kan byta vid Sundbyberg och få sina ärenden uträttade samtidigt. Hittills har SL visat svagt intresse för att vara med och utveckla denna reseknutpunkt. Jag gissar att det beror på att SL´s politiska majoritet aldrig varit utanför tullarna.

Lyft därför diskussionen om en strategisk serviceutveckling kopplad till kollektivtrafiken till en värdig nivå. Strunta i Butlers och Rut. Hur får vi en fungerande närservice med handel, kultur och service? Hur ger vi tjänstesektorn utrymme att prova nya marknader och att växa? Mer skruvad än så behöver diskussionen inte vara för att vara tillräckligt viktig och intressant för tidspressade stockholmare.

 Om Socialdemokraterna vinner valet i Stockholm kommer vi att bygga 50 000 nya bostäder under nästa mandatperiod. Det är ett viktigt besked. Stockholms bostadscirkus är absurd. Moderaterna har inte lyckats skaka fram tillräckligt många bostäder under den gångna mandatperioden, framförallt inte i de kommuner där de styrt (för) länge. I vissa länskommuner anser moderaterna till och med att det redan är färdigtbyggt, trots att deras ungdomar skriker efter lägenheter som gör det möjligt att flytta hemifrån.

Istället för att ombilda med förnuft för att skapa en dynamisk bostadsmarknad där mångfalden ökar i ensidigt byggda stadsdelar så har moderaterna i Stockholms stad prioriterat utförsäljningar av hyresrätter i attraktiva lägen i innerstaden till underpriser. Istället för att bygga bostäder anpassade efter människors plånböcker och behov så byggs stora, lyxiga bostadsrätter som gör att kön till hyresrätter ökar för varje dag och småhuspriserna sticker iväg till ouppnåeliga nivåer för de flesta.

Nu får det vara slut med det. Sitter moderaterna fyra år till kommer det att ta allt för lång tid innan vi hinner reparera och bygga ikapp. 300 000– 500 000 människor kommer att flytta hit fram till 2030. Här finns jobben, här finns karriärerna och valmöjligheterna. Men bostäder finns inte. I förlängningen leder detta såklart till att Stockholm tappar i konkurrenskraft. Vi tänker inte stå bredvid och titta på när det händer.

Jag vill se en blandad bostadsmarknad med en uttänkt strategi om socialt och ekologiskt hållbar utveckling. Det innebär bland annat att rusta, förtäta och energieffektivisera miljonprogramsområdena. Skapa marknära boenden för barnfamiljer i blandade miljöer. Använda uppfinningsrikedomen för att bygga billigare, även om det är mitt i Stockholms centrum. Bygga mer i kollektivtrafiknära lägen, nära service och kultur, inte minst anpassade lägenheter för våra seniorer.  Det innebär att vi måste ställa högre krav på byggherrarna men också på oss själva som politiker. 

Idag bor alla i stor utsträckning i ”fel” boende. Och med det menar jag att seniorer bor i dåligt anpassade lägenheter eller i för stora hus för att flytten till en mer anpassad lägenhet är alltför kostsam. Barnfamiljer bor trångt för att utbudet av marknära boenden är så begränsat att drömmen om det egna boendet är för dyrt för de flesta och ofta stannar just vid en dröm. Unga får många gånger bo i andra hand, kanske tredje hand. Eller hos föräldrarna. Vi måste underlätta för människor att bo i det boende man önskar och som passar ens livssituation. Då måste alla typer av upplåtelseformer finnas representerade i alla bostadsområden.

Jag har tidigare pratat varmt för att det behövs en 2000-talets egnahems-rörelse. Nu finns det hopp om att den kan komma i gång nästa mandatperiod tillsammans med byggandet av många, smarta lägenheter för alla smaker och plånböcker. Det värmer ett folkhemshjärta.